Jag körde hem glad i regnet från min barndomsstad Växjö igår. Hem från vernissage och dunkar i ryggen. Hem till en lika blöt men vänlig hemstad. Malmö bjuder på den 30:e festivalen och det präglas av gratis musik, aktiviteter, kultur och exotisk billig mat. Har ni vägarna förbi så kom. Min bror Jörgen brukar slå läger i vår lägenhet och han har sin fotografiska redaktion här vid matsalsbordet, så även i år. Vi går ut i söndagskvällens regn för att se Steve Earl och The Sounds medan stackars Lotta ligger i soffan med ont i kroppen. Jag somnar glad.
Mamma ringer tidigt för att skrika ut i luren att "Du har en helsida i Smålandsposten!". Min barndomsvän Lars Göran Rydqvist har redan mailat en bild på sidan och i rubriken skriver han Volyyyyym!
Jag har vunnit priser för bilder och jag har vunnit pris för min dokumentärfilm i USA. Jag har haft separatutställningar i Malmö och i Lund men aldrig en rad i min "egen" tidning om det. Så åker man till sin födelsestad, visar sina rock, pop, musikbilder och så plötsligt finns man på en helsida på kultursidorna med en lyrisk recensent.
Jag är stolt och glad. Kanske det stämmer. Man blir aldrig profet i sin egen hemstad.
