torsdag 23 oktober 2014

Jag och nagelack

Ibland måste man offra sig och vara ett försöksobjekt.
Här på de dövas eget fridtis så var det nagelacksmålning....



onsdag 22 oktober 2014

På löpet

Den har något år på nacken men är lika fin ändå. Löpet med mig och Bibbi. Vi skulle locka in Malmöborna till redaktionen och få dom att berätta sin historia. Vi fick många personer som kände sig manade att prata med oss, Sydsvenskan alltså.
Nu finns vi på ny adress i stan sedan ett år tillbaka och det är betydligt mer människor runt omkring oss nuförtiden. Men Sydsvenskans löpsedlar är ett minne blott. Vi gör inga längre. De försvann med flytten.

Expressen säger upp sina fotografer.... En redaktion som jag jobbade på under ett år i Stockholm. Glad över att få ha upplevt det. Tommy Pedersen skriver att han varit där i 41 år och nu tack o hej. Känns inte bra.





måndag 20 oktober 2014

Och regnet faller ner....i Lund

I Lund såg det ut så här i under söndagen och jag förvånades över de bilister som trodde att de kunde köra i en halvmeter vatten.....








söndag 19 oktober 2014

lördag 18 oktober 2014

Fotograf Alain Laboile är fantastisk!


Jag har fått upp ögonen för den här Franska killen, Alain Laboile. Hans väldigt finna bilder på sin familj gjorde mig nästan knäsvag. Som Sally Mann fast snäppet bättre om ni fattar.
Jag beställde hans familjebok direkt....

Se här!  och här! Vad tycker ni?


onsdag 15 oktober 2014

Vi kan se ett skadat hjärta



Som ni kanske har läst lite mellan raderna så har jag haft lite trubbel med hjärtat mitt. "Vi kan se om ditt hjärta har gamla skador", sa läkare Carina till mig idag när jag satt med sladdar upp över öronen på en testcykel på lasarettet i Lund tidigare idag. Jag frågade om hon såg om jag har haft ett brustet hjärta i mitt tidigare liv? Hon var inte riktigt med mig men sedan sken hon upp. " Jag ser allt men kan inte fixa sådant", sa hon och log.
 Upp på cykeln och trampa så mycket det går var ordern och under den sista minuten sprutades det in radioaktiva ämnen rakt in i mitt blod via en kanyl i handen. Jag cyklade och EKG:et visade sig vara riktigt fint. Eller som Carina uttryckte det"Vi har alla hjärtan som slår lite ojämt".
Jag fick lägga mig på en brits, vila lite och sedan in i "fotorumet". En väldig kamera som fångade mina radioaktiva ämnen. Där låg jag stilla i sex minuter. Först på rygg och sedan på magen.
Sedan lång väntan för att de radioaktiva ämnena skulle halveras och så nya foton.
Lotta kom och sa hej o puss. Vackert i en sjuk miljö. Sjukhusmatsal är inte kul.
Upp igen till våning två i hisshall A. Väntar i två timmar. Skickas hem med orden"vi hör av oss till din doktor på vårdcentralen" och så var det tack o hej. Så var sex timmar på lasarettet över.
Det regnade när jag gick gatan ner mot centrala delarna av Lund. Plötsligt kände jag mig liten i världen. Existentiella frågor dök upp i huvudet. Vad har jag åstadkommit i livet? Gör jag roliga saker? Vem är jag? Är det detta som är livet? Regnet fortsätter att falla på min promenad. Jag svarar "ja" på frågan om jag gör roliga saker. Längre kommer jag inte i mina funderingar.
Polisen har stoppat en bil med hästsläp och jag möter unga studenter. Tjejerna ser okyssta ut tänker jag när jag går förbi dom på universitets området. Vad har jag med det att göra är min andra tanke. Regnet tränger ner under kragen på jackan. Jag går förbi Sydsvenskans gamla kontor på Kyrkogatan. Där gapar det tomt och mäklarbyrån som flyttade in efter "oss" verkar ha gått upp i rök. Noterar också att några nya affärer och restauranger finns på min vägg ner till stan.
Träffar bäste herr Ögge på Mattssons foto. Han har ryggont och står vid sitt skrivbord. Han har mycket att göra.
 Strosar vidare för att träffa mister Brynell men på hans kontor möter mig okända ansikten. "Nä ni kan inte hjälpa mig" sa jag och gick vidare. På vägen till stationen räknar jag till elva tiggare. En spelar dragspel. Regnet fortsätter att falla. Köper en biljett och slås av att det är väldigt mycket folk på perrongen. Kommer hem trött och blöt. Somnar fem minuter i soffan. Vi får besök av bästa Camilla. Hon skall till "Danmarknågonstans" och sedan vidare till England. Lotta rusar till bokcirkelträff. Jag äter en macka och tar en kopp tee. Funderar på att gå ner till "Tanten" för att se kvällens band, ta en öl eller två. Noterar mörkret och hör regnet. Vill skriva färdigt en låt men orkar inte. Pontus Snibb sjunger "No pice of mind" för mig via högtalarna. Han är bra! Blev påmind om att jag har en oskriven bok i skrivbordslådan. Den får ligga där ett tag till. Först skivprojektet. Gör roliga saker. Hjärtat slår. Regnet faller. Alla dessa låtar i mitt huvud.
Läser att GP sparkar tre fotografer.
 Känner mig trygg av att veta att Carina inte fann något brustet hjärta i denna kropp......