Hur härligt är det inte att bara strosa ut i Malmökvällens något kylslagna sista dag i April. Lotta och jag skulle inte se något bål, vi skulle inte höra studentsångarna sjunga in våren i Lund. Vi var ärligt talat för slöa för det.
Klockan var sådär kvart i sju på kvällen och jag låg snarkande i soffan då Lotta kom och frågade om jag inte var hungrig? Efter två minuter var vi alltså på promenad mot Lilla torg och Picolo mondo. Men bara efter några hundra meter när vi gick förbi St:Gertrud (rockhaket) så stod Håkan B där och vinkade in oss.
- Ni har väl biljetter?
Lotta och jag tittade förvånat på varandra och konstaterade att, nej det hade vi inte.
- Gå ni och ät så lägger jag undan två biljetter till er. Showen börja klockan åtta...
Sagt och gjort. Vi åt risotto och pizza tilsammans med ett hyfsat glas av husets röda.
Vi vinkade och snickesnackade med Ingela och Janne som var på Mellow Yellow.
Tillbaks till St:Gertrud och de utlovade biljetterna fanns väl förvarade med våra namn på. Vi betalade och var glada.
-Ni kommer inte att ångra er förkunnade herr Håkan B. Det finns just nu ingenting som rockar mer än det här sedan Rollingstones tidiga - 70tals plattor.
Så rätt han hade och som det svängde. Vilka karaktärer i bandet!
Mauro Megellan-har aldrig hört en trummis slå så hårt på skinnen och så var han ständigt leende.
Keith Christopher- Med kostym och tillhörande väst var han basisten som hade flinkare fingrar än vilken gitarrist som helst. Sväng!
Warner E Hodges- Det kan faktiskt vara den första gitarristen jag sett med blåa boots klädda med tillhörande sporrar. Gjorde solon och kastade gitarren runt halsentricket och var bara go och glad.
Dan Baird- Bandets sångare och frontman som skulle kunna ha varit förlagan till vilken skräckfilm som helst. Men! vilken gitarrist, vilken sleten röst. Han spelade på sin slitna, skitiga telecaster som om det vore en promenad i parken.
Lotta och jag vacklade ut, knäsvaga av musiken, tog ut öronpropparna, och stod med ett leénde fastklistrat i ansiktet. Vi konstaterade att det var ju ett alldeles underbart Valborg.
Sedan blev det efterfest på Radisson rakt över gatan.... Tack Ingela och Janne för den perfekta avslutningen på natten. Och visst var det väl så att både Dan Baird, Håkan och Ketih var med på ett hörn?
Tack Håkan B för att du lärde mig, öppnade mitt hjärta för Dan Baird.....
Lyssna på den fantastiska låten" Keep your hands to yourself "
Klockan var sådär kvart i sju på kvällen och jag låg snarkande i soffan då Lotta kom och frågade om jag inte var hungrig? Efter två minuter var vi alltså på promenad mot Lilla torg och Picolo mondo. Men bara efter några hundra meter när vi gick förbi St:Gertrud (rockhaket) så stod Håkan B där och vinkade in oss.
- Ni har väl biljetter?
Lotta och jag tittade förvånat på varandra och konstaterade att, nej det hade vi inte.
- Gå ni och ät så lägger jag undan två biljetter till er. Showen börja klockan åtta...
Sagt och gjort. Vi åt risotto och pizza tilsammans med ett hyfsat glas av husets röda.
Vi vinkade och snickesnackade med Ingela och Janne som var på Mellow Yellow.
Tillbaks till St:Gertrud och de utlovade biljetterna fanns väl förvarade med våra namn på. Vi betalade och var glada.
-Ni kommer inte att ångra er förkunnade herr Håkan B. Det finns just nu ingenting som rockar mer än det här sedan Rollingstones tidiga - 70tals plattor.
Så rätt han hade och som det svängde. Vilka karaktärer i bandet!
Mauro Megellan-har aldrig hört en trummis slå så hårt på skinnen och så var han ständigt leende.
Keith Christopher- Med kostym och tillhörande väst var han basisten som hade flinkare fingrar än vilken gitarrist som helst. Sväng!
Warner E Hodges- Det kan faktiskt vara den första gitarristen jag sett med blåa boots klädda med tillhörande sporrar. Gjorde solon och kastade gitarren runt halsentricket och var bara go och glad.
Dan Baird- Bandets sångare och frontman som skulle kunna ha varit förlagan till vilken skräckfilm som helst. Men! vilken gitarrist, vilken sleten röst. Han spelade på sin slitna, skitiga telecaster som om det vore en promenad i parken.
Lotta och jag vacklade ut, knäsvaga av musiken, tog ut öronpropparna, och stod med ett leénde fastklistrat i ansiktet. Vi konstaterade att det var ju ett alldeles underbart Valborg.
Sedan blev det efterfest på Radisson rakt över gatan.... Tack Ingela och Janne för den perfekta avslutningen på natten. Och visst var det väl så att både Dan Baird, Håkan och Ketih var med på ett hörn?
Tack Håkan B för att du lärde mig, öppnade mitt hjärta för Dan Baird.....
Lyssna på den fantastiska låten" Keep your hands to yourself "
