På vårt promenadstråk innanför kanalen går vi ganska tidigt förbi en bänk. En bänk som nästan ligger mitt emot det nya polishuset här i Malmö. På bänken sitter oftast några av de i Malmö som har det lite tufft med livet och sällan står det en burk blå vid deras fotända. De är alltid glada och hejar glatt när man går förbi. De uttrycker ofta stor beundran för hunden Bertil som i deras ögon är en Greyhound men som i själva verket är en Whippet. I går kväll på den sista rundan vid 22.30 så träffade vi på Ingela och hennes lilla Dino precis innan vi skulle runda förbi "bänken". Runt bänken i skenet av en gatlampa var det säkert nio personer som vinglade friskt och som var rejält högljudda. Vi gick förbi, hejade och gick vidare. Vi tyckte nog både Ingela och jag att det var lite väl vilt just i kväll. Sa hej då och godnatt.
Idag gick vi ensamma, hunden och jag förbi gårdagens festplats. På bänken satt två av gårdagens festdeltagare och jag hejade som vanligt. En av männen på bänken bär alltid keps och han vinkade till mig och ville be om ursäkt för gårdagens skrikande när vi gick förbi.
- Det var ett jävla liv här och jag vill be dig om ursäkt, så skall men inte bete sig som vi gjorde.
Jag tog emot ursäkten med glädje och hjälpte honom två sekunder senare med att läsa upp siffrorna på hans mobiltelefon som han hade svårt att urskilja på displayen. Sedan fortsatte jag och hunden Bertil vår promenad i det sommarvarma Malmö.
