Egentligen är det rätt enkelt:
Jag har älskat musik så länge jag kan minnas.
Jag har umgåtts med rockfarbröder och popsnören i hela mitt
liv – och har tusen fantastiska minnen från mitt liv som pressfotograf och
hobbygitarrist. Det har varit starka känslor och hög volym, det har varit
roligt och oroligt, det har varit lyckligt och olyckligt, men alltid extremt
levande.
När jag presenterade idén att samla några av mina egna
sånger på en platta var mina medmusikanter genast entusiastiska. Tillsammans
har vi gjort det här. Ni kommer att höra hur min generations musik har präglat
mig – här får ni träffa alla från Neil Young till Bob Dylan, från Mats Ronander
till Per Gessle, från Lundell till Plura, Tom Petty till Willie Nile. Vad de
har betytt för mig genom livet är omöjligt att sätta ord på, men jag tror att
alla som delar min kärlek till musik förstår precis.
Och just det: Någon frågade mig om texterna är
självupplevda. Det är de oftast inte. Men jag tror att man kan säga att musiken
är det. För den kommer rakt ur min tid och rakt ur mitt hjärta.
Nu lirar vi vidare. Femtio år till, till att börja med.
Det är december 1981 och på Arabyskolans sceén står jag. Jag vill minnas att vi, Mikael Matucheck, Christian Meister och jag själv skulle underhålla hela högstadiet några minuter i en julavslutning. Jag gick nog i årskurs 9 och det här var nog ett slag solo projekt. Jag minns några av låtarna och jag vill minnas att vi inte gjorde bort oss.
Innan dess så var jag med och startade bandet
Negativ Koppling. Ett kompisgäng som gjorde sju spelningar innan vi somnade in i tysthet. Jag minns att vi repade och spelade på Norregårdsskolan i Växjö och just stället var en utmärkt grund för unga musiker. Här fans band som
Nonsens, Komejnis Kalsonger och
Stoppa Plågsamma Djurförsök.
Sedan blev jag medlem i bandet
Förlust som senare blev bandet
Balance. Jag minns att vi var förband på Alvesta marknad till Hansa Band.
Senare fick jag sparken utan förklaring efter , ni vet den där " Jag upptäcker att bandet har en spelning men ingen har sagt till mig". Balance spelade i alla fall in en singel senare efter att jag slutat med en av mina låtar. Tyvärr fick jag ingen cred för det men jag vet i alla fall hur det låg till.
Efter det så blev gitarren liggande. Jag bytte den mot kameran och fick uttrycka mig med bilder. Jag hamnade i Stockholm och gitarren följde med. Jag satt på tio adresser och sjöng in låtar på en bergsprängare. Vi snackar säker tio stycken kassettband. Jag har tyvärr inte riktigt koll på var de där banden är idag. Jag han även med att spela in tre låtar med Dan Schylander i Radio Kronobergs gamla studio. Vi kallade oss "
De magiska citronerna". Vi skickade en kassett med en låt till Kvällsposten och vi hamnade på en lista med låten "Emelie". Minns även att Rolling Stones fans med bakom oss på den listan. Låtlistan sattes ihop av ingen mindre än Maria G Franke som då jobbade på Kvällsposten. (Jag får spela in den låten igen Maria på nästa album).
Låten "Emelie"spelades även i TV i programmet Brundin´s och då hade jag bandet
Brainpool som kompade mig.
Med självaste Christoffers Lundquists som kapellmästare. Det var ett roligt minne.
Sedan blev det lite stiltje. Trots köp av en TEAC portastudio, pedaler och en ny gitarr så blev det inte mycket spelande.
1998 så firar Sydsvenskan 150 år och jag står på sceén igen med det ganska nybildade bandet
Cover story, tidningsbandet som nu underhåller 1500 personer på Slagthuset i Malmö med covers från olika tidsepoker. Vi i bandet fortsatte att lira på företags event, bröllop, privata fester och diverse tillställningar. Så i 17 år har vi lirat tillsammans i vått och torrt.
Cover storys största framgång var vår egen låt "Fri" som tog oss ända till Cirkus i Stockholm och en delad sjunde plats i
Rock SM 2002
Vi har väldigt roligt tillsammans och det är med dessa pojkar som nu är grunden i mitt nu alldeles egna solo projekt som döpts till,
Lars Brundin 66-16. Men det slutliga namnet på album ett blev
Hotel Royal. Numera heter kompbandet
Edsvurna män och är fortfarande lika fantastiska.
Hur kommer det sig att jag spelar in mina låtar först nu? Jag tror det är några några olika anledningar till detta. Min dotter Nikki, som har fått höra en och annan låt genom åren säger ,"Det är aldrig för sent att spela in en platta". Sant! det har jag tagit till mig. En annan faktor är också att jag gav mig fan på att skriva färdigt låtarna jag kom på. Jag har fortfarande halvfärdiga låtar i hundratal och de kommer alla att få sig en omgång till uppföljningsplattan (
Kostymer). Och viktig faktor tre i det hela är den ekonomiska situationen. Det är inte gratis att spela in i studio, trycka skiva, ge ut och ordna skivsläppsfest. Jag har sparat pengar för att kunna genomföra det här och jag har även alla mina musikaliska vänner att tacka för deras stöd, lust och vilja. Utan er ingen skiva. Jag kan bara betala tillbaka med bilder från min kamera. Ropa så kommer jag!
En väldigt stor anledning till detta är också att jag hela tiden får uppmuntrande hejarop när jag spelar och sjunger från min egen älskade Lotta. Tack snälla!
Men framför allt så är det här projektet en kärleksförklaring till musiken.
Just det! Ni är alla välkomna till
Victoriateatern/Malmö lördagen den 23 april 2016.
Biljetter släpps i mitten av januari på victoriateatern.se ( Ja det blev en hejdundrande fest!)
Mer om det här med mycket bilder och en film
Nu är album tre under produktion och det finns fortfarande material till mins fem album till. Varför sluta nu!
Jag brukar säga numera att jag är en liten musikalisk fisk i det stora musikhavet. Jag är lycklig och glad över att jag har lyssnare på Svalbard! Lyssnare i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Växjö... ja och alla andra ställen med. Jag fortsätter gärna göra musik för er.
// Lars Brundin
|
15 år och inte torr bakom öronen ©Lars-Göran Rydqvist |
|
Arabyskolansscen Lars Brundin, Mikael Hallengren och mr Schnider, Christian Meister ©Lars-Göran Rydqvist |