Ibland svänger ditt liv ut på oanade vägar. Vägar du inte trodde fanns, vägar till andras hjärtan, vägar som leder dig fram till varmhjärtade människor. I går dök en aldrig anad väg upp på en ännu outforskad raksträcka.
Jag satt plötsligt backstage med Willie Nile och pratade om hans lycka till sina fyra barn, sina barnbarn, hans kärlek till Sverige som är enormt. Han berättade om varför han nu som 63-åring har så kul, aldrig har han turnerat så mycket, aldrig mått så bra, aldrig har han skrivit så mycket nytt bra material.
Vi pratar Dylan, Bruce och han har mycket att berätta den här kvällen. Han är en vanlig ovanlig kille med stort hjärta som gärna delar med sig. En fin egenskap.
Och det är i den här stunden jag inser att jag sitter och pratar på tu man hand med en av musikvärldens största låtskrivare i ett kök bakom en stor röd scen i Hässleholm.
Min bror Jörgen sa till mig en gång.
-Tänk om vi aldrig träffades ute på det där jobbet, i Malmö, en kall decemberdag.
Och ibland tänker jag just så. Och jag är så evigt tacksam att jag den där gången svängde in på den där lilla, lilla vägen som jag inte visste var den gick. Inte visste jag då att den gick till Finja, Asbury Park, Hässleholm och till Malmö, än så länge, så här långt.
Jo, jag gråter lite nu för livet är stort.
I kväll spelar mina vänner igen på St:Gertruds i Malmö och efter det skall min nya vän sova över här hos oss för att hinna med sitt flyg hem.
-Är det okej att du sover i den sängen som Mr Pulkingham sovit i, frågar jag.
Willie tittar på mig med stora ögon, det snurrar lite i hans hjärnkontor sedan säger han.
-He is a great guy!
Och det är inte för inte som Jörgen myntat orden.
Tack för möjligheten.........
Och här finns jag