Det har varit ledsamma dagar i mitt liv de sista dagarna i oktober och följande dagar i november.
Min far har lämnat jordelivet.
Min mamma, mina systrar, min dotter och jag var alla närvarande när min pappa drog sin sista suck en av de sista dagarna i oktober, bokstavligen. Han var född 1925, samma år som dubbeldäckaren introduceras i London och det har gått mer än 91 år sedan dess. Det är en ansenlig mängd år för en människa. Jag vet att jag kan vara glad över detta men döden kommer ändå överraskande. Jag blev påverkad, berörd och påtagligt tagen av stundens allvar.
Själv är jag i mitten av livet. Jag har mina drömmar. Jag försöker att planera för den framtid jag tror jag kommer att få och jag tror att jag har framtiden långt framför mig.
Jag minns Crecentmopeden jag köpte av grannen för 200 kronor när jag var 14 år och som vi tillsammans renoverade upp till Växjös snyggaste! Jag minns alla fotbollsträningar, matcher och läger. Jag minns oviljan att ta hem kompisar för att farsan var så frågvis. Jag minns stunderna på sjön när vi jagade gäddor och abborrar. Jag minns bilfärder, renoveringar och utflykter. Jag minns mycket.
Jag tänker på min dotter, min Lotta, Alexander, mina systrar, mina vänner och jag tänker på min mamma.
Tankarna går liksom hit och dit. Men någonstans i slutänden så är det så att jag inte längre har någon far. Inte någon röst längre som tycker något av det jag gjort eller skall göra. Inte längre en röst som väger rätt emot fel.
Livet har liksom stannat upp en sekund eller två. Inte nog med att det är svårt att ta in så är det även svårt att fatta vad som har hänt.
Vi var de närmaste som tog farväl när det var dags för begravning och det var en vacker ceremoni. Vi pratade efteråt om min far och vi mindes honom så som han var. Det var en vacker dag. Det var en fin stund. Det blev en vacker kväll.
Nu går livet för oss alla vidare och även jag måste stega in i vardagen igen.
Det är tisdag kväll i november och jag höjer ett glas för min far. Han drack gärna billigt vin och "fulwhiskey" som "Bells". Han tog gärna en snaps till midsommar, jul eller påsk och han sjöng gärna en snapsvisa när det behövdes.
När gäddorna leker i vikar och vass. När solen går ner bakom Sjöbloms dass. Ja då är det våååår!
Skål pappa, må du få det fint där uppe.
"Vi reduceras alla till det strecket som är mellan åren vi levt".
1925 - 2016 Alve Brundin
 |
| 1925-2016 Alve Brundin ©Lars Brundin |
