 |
| 1969 åra modell av Lars Brundin Foto: Bendie Jönsson |
Den 3 mars 1966 föddes jag på Växjö lasarett, självklart helt ovetande om omvärlden runt omkring mig. Så förblev det några år tills jag fick vara ute och leka lite själv med sina kompisar på Vretvägen i Växjö. Plötsligt växte världen från vårt hus till lekplatsen, den lilla skogen utanför och till kompisarnas bostäder. Jag upptäckte och jag utforskade. Man lärde sig nya ord och man lärde sig allt möjligt från de lite äldre kompisarna. Men jag var trygg och glad. Skolan kom och en ny värld öppnades för mig. Den här världen var större och stökigare. Mer brutal än kvarteret där hemma. Jag lärde mig säkert massor av saker men minns inget direkt från lågstadiet. Kanske att vi hade en fröken som var gullig och att vaktmästaren var väldigt sträng och högljudd.
Högstadiet, här kom nästa värld. Om ännu tuffare med droger, cigaretter och sprit. Jag lyckades navigera mig igenom högstadiet utan att falla i några fällor. Hade en inre kompass som sa att man nog skall akta sig för sådant. Minns att jag som 14-åring köpte min första moped, Cresent 2-växlad kompakt. Minns hur min pappa och jag skruvade ner den i minsta del och renoverade den till perfektion. Ny lack, svart med guldflakes och allt som gick att kromas glänste i silver. Jag minns den födelsedagen när jag fyllde "moppe"speciellt. Hur jag väntade in tolvslaget, satte på mig hjälmen och körde en runda runt omgivningen på min moped i den iskalla marsnatten. Minns att det blev imma på insidan av glaset i min integralhjälm. Men världen blev större med moped. Man kom längre bort. Samma sak när det blev körkort. Världen blev så mycket större och större skulle den bli. Gränserna blev oändliga när man fick jobb som fotograf på en tidning. Plötsligt hade jag pengar på fickan och en arbetsgivare som kastade ut mig via flygplan i världen.
Det är lätt att glömma att jag har fått privilegiet att få se världen genom kameran. Jag har sett och fått uppleva lika mycket orättvisor, fattigdom, förtryck, kuvade människor som rättvisa, glädje, rikedom.
Jag har träffat kungar, uteliggare, kändisar och vanliga knegare. Människor med förhoppningar och människor som behövt tröst. Jag kan inte säga att jag sett allt men jag har sett en hel del.
I utforskningen av denna värld har jag lärt mig att uppskatta min nyfikenhet på andra människor. Jag hoppas att jag alltid kommer att ha nyfikenheten kvar så länge jag lever.
Att ställa frågorna som ingen annan vågar ställa. Att ta reda på sakernas förhållanden. Stort som smått. Högt eller lågt.
Vilket är det roligaste jobbet du gjort? Vilken händelse kommer du ihåg mest?
Frågor jag kommer att få en dag som den här. Visst kommer jag ihåg händelser, platser och resor.
Men det allra roligaste är att jag fått uppleva så många olika saker med mina kolleger och de som varit runt omkring mig, hemma som på jobb. Det är det som betyder mest. Kollegerna är lika viktiga som familjen.
Men visst! Fråga mig gärna hur jag plötsligt stod med mina två händerna på Prinsessan Stéphanie av Monacos båda bröst. Eller när jag stod på stora oranga scenen i Roskilde med Sanne Salomonsen eller när polisen prejade min bil och drog vapen mot mig. Eller när kungen gav mig fingret. Eller hur jag hamnade i Karesuando för att ta en bild på en femåring. Eller hur jag störtade med en eldhärjad luftballong på en parkeringsplats. Eller hur jag det kom sig att jag fick se en hemlig Bruce Springsteen spelning på en liten teater i Asbury Park.
Eller så kanske jag ska skriva en bok om allt som jag varit med om.
Nästa stora grej är ju skivsläppet den 23 april. En soloplatta helt enkelt med eget material.
Med väldigt god hjälp av vänner såklart, utan dom ingen skiva. Utan vänner inget utsålt Victoriateatern heller.
Så här låter den!
Summeringen av ett halvt sekel är enkel.
Utan er runt omkring mig så hade det inte varit så förbaskat roligt att gå på denna jord.
Tack för att ni finns. Ni gör mig lycklig och glad. Ni är det bästa jag har. Det är jag som borde tacka er, alltid.
// Brunte
